nog för att jag suger på att blogga!
men nu, (fem dagar framöver för att vara exakt!) kommer jag inte blogga nå alls troligtvis!
eftersom jag ska ner till Jönköping och träffa EMMAAAA!!

men men, nu ska jag packa det sista, fixa min macka till imorgon och sova seeeeeeeeeeeeeen!
ska upp 04:00.. hujedamej!! men det är de värt!


sen längtar jag som en tok tills på måndag, för då får jag träffa min underbara pojkvän..

men, PEACE OUT!!

Hade en superdupertrevlig kväll med världens bästa vän igår!

Oj, det blev lite sent igår!

Tänkte skriva av mig lite nu, för det är faktiskt det jag har min blogg till.
Som sagt, har fått höra av en kär vän förut att jag är mer öppen och personlig i bloggen än jag är i verkligheten..
Och ibland är det väldigt skönt och mycket enklare att skriva ut sina tankar, känslor och sitt eget perspektiv på saker i ord än att prata om det.. Man kan tänka ordentligt på vad man ska skriva och man kan ta lång tid på sig!

Men.. om jag ska komma till saken nu då..

Tänkte skriva lite om mitt liv.. om lite upp och nedgångar!
Ska jag vara helt ärlig, har jag inte haft en superbra uppväxt.. Föräldrar som mått dåligt, sjukdomar, problem, etc.
Men jag har nog undermedvetet blivit påverkad av det och det mesta har jag förträngt även då undermedvetet!

Men ska inte gå in på saker i minsta detalj, tänkte ta lite småsaker..

En väldigt jobbig sak är hur jag var som liten och hur jag är nu!
När jag var liten var jag väldigt social, hade inga som helst problem med att prata med nytt folk, okänt folk osv.
Jag fick lätt nya kompisar och varje dag var det en ny person jag skulle följa med hem och leka med, både tjejer och killar.. Men efter ett tag började jag umgås mer med enbart killar. Jag kommer ihåg min bästa vän (nämner inga namn) som jag lekte med varenda dag, då menar jag också v-a-r-e-n-d-a jäkla dag! Vi hade jätteroligt ihop och lekte att vi var med i krig, vi lekte kockar, doktorer, detektiver, osv osv.

Det här var i åldern 5-9 ungefär..
Sen började jag i trean.. nya klasskompisar, ny lärare, nya ämnen.
Det var då jag började bli utstött.. Jag tror jag fortfarande hade lite kontakt med min bästa vän.. men inte lika mycket som förut. En sak är säker iallafall, jag var inte särskilt omtyckt bland varken tjejerna eller killarna i klassen.. Det var aldrig någon som ringde mig och frågade "ska vi hitta på något?" det var alltid jag som tog intiativ. Jag kommer ihåg ett par gånger (även nu nämner jag inga namn, använder mig av låtsasnamn) jag frågade om jag fick vara med två personer efter skolan.. Ena personen sa "Anna" om jag fick vara med. Jag fick i svar "fråga Olivia!".. Självklart gick jag och frågade Olivia men fick samma svar där.. "Fråga Anna".

Och vafan gör man då? Det är ganska uppenbart att man inte är särskilt välkommen då. Kommer dock inte ihåg hur jag reagerade. Sen var det även en gång det var en film som gick på dåvarande biografen i Järbo, en film jag gärna ville men inte ville gå själv på! Jag frågade "Petra" om hon ville följa med.. Fick ett svar i stil med "nej jag kan inte" eller typ "nej jag vill inte se den filmen".. Jag bestämde mig för att gå på filmen ändå, tror tillochmed att jag gick ensam. Väl inne i biosalongen ser jag Petra sitta och vänta på att filmen skulle börja i sällskap med "Johanna".. Ung och dum som jag var tänkte jag inte på det och tog inte illa upp utan trodde att hon kanske hade ångrat sig, så jag gick och satte mig vid dom och såg filmen!

Nu när jag tänker efter så tycker jag att jag borde ha reagerat mycket starkare än jag gjorde.. Jag borde ha blivit sårad som vilken frisk människa som helst!

När jag skrivit det här känner jag verkligen hur dåligt det får mig att må.. Hur dåligt jag mår av att tänka tillbaka på det.. För hur dåligt minne det än är så är det två av mina starkaste minnen från den tiden.. Men, nu tänker jag lämna det och gå vidare med nästa del av min.. haha "livshistoria"..

Som jag skrev tidigare var jag inte särskilt omtyckt av någon i klassen och pågrund av mitt humör så blev jag ett frästande offer för "mobbare" och retsamma kommentarer. Ju äldre jag blev ju mer lättretad blev jag..
Jag blev aldrig mobbad av tjejerna, inte på samma sätt som av killarna iallafall! Killarna tyckte nog det var väldigt roande att gå på en tjej som började grina för en kommentar som "dumma kossa" och sånt. Jag var väldigt duktig på att överreagera.. Så, från trean upp till sexan-sjuan blev jag mobbad (mobbing av den lättare sorten) av killarna i klassen. Och det har nog satt sina spår när jag tänker efter!

Men i åttan vände det.. Vid den här perioden började jag få mer och mer kontakt med tjejerna i klassen. Alla vi som gick tillsammans på mellanstadiet hamnade alltså i samma klass på högstadiet, plus några extra personer. Jag började umgås mer med tjejerna på fritiden och blev lite mer accepterad, det är jag väldigt glad över. Även killarna började acceptera mig för den jag var. Och nu tänker jag nämna namn.. Det är nog mycket pågrund av att en ny kille började i klassen. Tobias Lundell hette han.. Haha, när jag tänker tillbaka på första gången jag såg honom trodde jag att han var en tönt. Och självklart kan man ibland vara väldigt duktig på att dömma folk innan man lärt känna dom. En kväll umgicks jag med några tjejer i klassen och då skulle den här Tobias vara med.. På så sätt fick jag mer kontakt med honom.. Efter ett tag utvecklade jag känslor för honom och jag tror det var besvarat. En dag så var det en kille som "retades" med Tobias och sa "Du är kär i Cicci" och då svarade han rakt ut "Ja, det är jag".. Och det var en vändpunkt. Han kunde vara öppen med att han tyckte om mig inför hela klassen, utan att skämmas! Tidigare hade jag hört att man skulle bli typ, retad och utstött som kille om man visade sig gilla mig (roligt, roligt!).. Och eftersom han kunde vara öppen med det här så tror jag att andra började tänka om.. Efter det här fick jag massor av nya vänner, mestadels killar. Och det har jag Tobias att tacka för, om jag ska vara ärlig!

Det var en ljus del i mitt liv.. En bra period!

Men jag tror även att pågrund av att jag mobbades av killar i en yngre ålder så hade jag väldigt svårt att tro på folk när dom sa att dom tyckte om mig, var i kär i mig, etc.. Jag kunde bara inte lita på sånt! Det ledde nog även till att jag hade svårare att vara social.. Bland nytt folk blir jag nervös och vet inte riktigt hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga, jag är jätterädd över hur folk som tänka om mig.

"Är jag konstig?" är en tanke som återkommer i mitt huvud.. Och jag vet att jag inte är som alla andra, jag är lite annorlunda.. Och det vågar jag oftast inte visa.. Alltså visar jag sällan mitt riktiga jag!

Nåväl, nu går vi in på gymnasietiden som jag är inne på nu.. Jag går som sagt estet musik här i sandviken.. Och det är nog det bästa valet jag någonsin gjort i hela mitt liv! I början höll jag mig till folk jag kände igen sen förut.. Det var några tjejer jag kände.. En jag hade gått i samma klass som, en som jag kände från ett Diabetesläger jag brukade åka på och en tjej som hängde med dom..

Men efter ett tag fick jag kontakt med en kille som heter Joel.
Vi började prata lite och sånt tror jag.. Och efter ett tag så började jag hänga med honom och en kille som heter Anders (hihi)! Vi har haft väldigt roligt tillsammans och umgicks väldigt mycket sommaren 2010, nästan varje dag! En dag bestämde jag och Anders att vi skulle umgås bara han och jag! Vi skulle vara hemma hos honom och titta på film.. Jag kommer så väl ihåg hur jag cyklade mot stan för att möta honom och jag känner fortfarande fjärilar i magen när jag tänker tillbaka på det! Jag var så nervös, eftersom jag nästan aldrig brukar umgås med killar på tu man hand. Vi möttes upp och började gå mot hans lägenhet. Väl där möts jag av tända ljus, godis, läsk och fika.. Han hade varit så gullig och köpt en massa mys bara för att jag skulle komma..

I början var det lite spänd stämmning, men det släppte efter ett tag och vi satt tätt ihop och myste medans vi tittade på film.

Jag började umgås mer och mer med enbart Anders och utvecklade känslor för honom.. Men tyvärr hade jag blivit förtjust i en annan kille i klassen.. Jag var extremt splittrad. För jag visste att Anders gillade mig, men hade även fått lite gensvar från den andra killen.. Jag tänkte försöka satsa på den andra killen.. Men efter ett tag fick jag höra från andra personer att den här killen inte kände lika som mig, jag hade alltså lurat mig själv på sett och vis.. överreagerat kanske är ett bättre ordval!

Så jag släppte honom och satsade på Anders.. Och se var jag är nu?

Jag är tillsammans med Anders och har varit det sen cirka åtta månader tillbaka och jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv! Han är en av de väldigt få personer jag kan vara mig själv med. Han gör mig hel.

Okej, nu får ni verkligen ursäkta min dåliga text och hur dålig jag är på att återberätta saker.. men ni kanske hänger med ändå.. Fast jag gör en liten "sammanfattning"!

Jag har gått från en glad, sprallig, social tjej, till en lite tillbakadragen, utstött, oaccepterad och mobbad tjej. Till en accepterad omtyck tjej, men mindre social och fortfarande tillbakadragen, till en tjej som är väldigt tillbakadragen men accepterad!

Förlåt, men jag vet inte hur jag ska avsluta.. haha, dumma Cicci!
Nu ska jag kolla på tv och samla ihop tankarna..

Tänker avsluta med ett tack till alla mina vänner, min familj och folk i min omgivning som gör mitt liv så jävla bra!
Men ett speciellt tack till min Anders, den viktigaste personen i mitt liv, mitt livs kärlek. Jag älskar dig♥

       
♥♥♥♥♥♥

har tyvärr ingen bild på pappa eller min syster clara.. it's a shame..

Shall I compare thee to a summer's day?