Just det, inatt drömde jag en sjuk dröm.

 

Den började med att jag var Carrie från SATC. Jag aka Carrie var gravid med Mr.Big och vi var på en kryssning. I drömmen kändes det inte som att det var jag, utan att jag såg allt utifrån och att det var jätteroligt att Carrie och Mr.Big skulle ha barn! Sen gick det över till att jag var mig själv igen. Fortfarande gravid. Den här delen av drömmen kändes så sjukt verklig.

 

Jag var fortfarande på kryssningen och flera från min familj var där, Carro, mamma, mormor. Och alla visste att jag var med barn, utan att jag sagt något. Ingen verkade bry sig heller. Dom visste men brydde sig inte, var ingen stor grej liksom. Så där gick jag runt och var lycklig men ingen delade min lycka? Roligt.

 

Sen var vi helt plötsligt hemma hos mormor, det var fortfarande ingen som brydde sig om den stora roliga nyheten. Min mage såg sjukt skum ut. Den var rund precis under naveln, men endast där. Typ som att jag käkat massa onyttigt och det enda stället som samlat på sig fettet var den delen av magen. Resten av mig såg helt normal ut. Jag i drömmen tyckte att det verkligen syndes att jag var med barn, men ingen annan tyckte det. 

 

Sen vaknade jag. 

 

När jag hade vaknat låg jag där i sängen och funderade länge på om jag drömt eller inte. Den delen där jag var Carrie var ju självklart en dröm, haha. Men resten, jag var tvungen att tänka till ordentligt och vakna upp på riktigt för att inse att det bara var en dröm. Jag hatar när drömmar är så verkliga. Allt är oftast så bra och perfekt i dom drömmarna. Och sen vaknar man upp till en grå, daskig och tråkig dag. Det vanliga livet, där det nästan aldrig händer något spännande eller speciellt. 

 

Jag ska vara ärlig och berätta, att när jag återberättar den här drömmen så berättar jag ju om den för mig själv. Och det gör mig väldigt berörd då jag längtar efter att bli mamma. Sen kan det också ha och göra med att samtidigt som jag skriver så lyssnar jag på massa deppiga kärlekslåtar som "A thousand years" och "All I ever needed". Jag vet inte. Men jag blir deppig, får fjärilar i magen och en klump i halsen. Väldigt blandade känslor.

 

Nej, nu får jag ta och rycka upp mig. Min tid kommer, måste bara vara tålmodig. Jag får stå ut med att vänta för den som väntar på något gott väntar aldrig förlänge.