I år är det deras tur att ta studenten, de som är födda året efter mig.

Den stora dagen närmar sig med storsteg.

Snart är det dags att dra på sig den klänningen man noga valt ut efter veckor och månaders letande, dom perfekta skorna och den vita mössan.

 

Efter det flyger flaskkorkar överallt, man skålar och taggar upp inför att sjunga sina sista sånger med Estet. Sminket är perfekt, håret är precis så som du hade föreställt dig och för en dag är du vackrare än alla andra någonsin varit. Inget kan sänka självförtroendet en dag som denna.

 

Ljudet i kyrkan är öronbedövande, men det gör inget. Det är ljud av glädje, upphetsning och lättnad - Snart är skolan slut. Sedan tystnar alla förutom ni. Det sjungs om grönskans rika dräkt, om sommar, värme, kärlek och glädje.... 

 

Nu står ni på kullen i stadsparken, har erat tal, sjunger eran sång, visar upp er för folkmassorna, vinkar..

 

Sen då? Ja, självklart är det väl dags att krama om alla. Mamma, farmor, kusinen, bästa vännen. Nacken kommer tyngas ner av alla blommor, kort, champangeflaskor och mjukdjur. God mat kommer serveras med familjen i den varma solen. På kvällen kommer alkohol intas med dom människor man spenderat nästan varje dag med i tre års tid. Ni kommer skratta, gråta, kramas och framförallt - minnas

Men sen då? Man går hem i den kyliga sommarnatten med skavsår efter klackskorna och mössan på sned, håret i tovor och med ett leende på läpparna. Du lägger dig i sängen, somnar - fortfarande med ett leende på läpparna. Men även med tårfyllda ögon.

 

Man vaknar upp i sin säng, eller någon annans.

Dagen efter.

En helt vanlig dag.

 

*

 

Så här såg min student ut. Ur min synvinkel, ur mitt perspektiv. Jag vet att det är många av mina fina vänner som oroar sig otroligt mycket för framtiden och tiden efter studenten. Det gjorde även jag. "Ska jag plugga?" - "Ska jag söka jobb?" - "Nej, jag ska nog ha sommarlov i någon månad och sen tänka på framtiden." - "Eller, kanske inte?"

 

Jag säger såhär. Man kan helt enkelt inte veta vad man vill när man är 18 år gammal. Det går inte att veta det, för du kommer förändras. Och med tanke på att du inte vet nu, så kommer du få gå igenom saker du aldrig kunde tänka dig att göra, för att nå din dröm. Och du kommer gå vägar du inte planerat.

 

Det kommer ta emot.

Du kommer vara glad.

Och ibland ledsen.

Någon gång på vägen kommer du ångra dig.

Och sedan tänka att det är nog bäst såhär.

 

Men tillslut är du framme. Där du vill vara.