Och jag vet att det kan ses som en "trend" just nu att vara ung mamma. Eller, det är vad jag märkt iallafall. Och då är det säkert många som tänker "hon är för ung" eller "hon är inte redo" och det kan Men jag, och endast jag, vet hur jag känner, tycker och tänker. Och jag känner mig redo, verkligen redo. Jag vet att jag är redo psykist. Men jag är samtidigt medveten om att jag inte är redo fysiskt och inte redo på andra plan heller.

Det här med att jag inte är redo fysiskt är pågrund av min diabetes. Mina värden är åt helvete och det är inte särskilt bra att ha dåliga värden när man är gravid. Då löper barnet stor risk att också få diabetes och det är inget jag vill utsätta ett barn för. I vanliga fall är det 3% chans att barn till diabetiker också får diabetes.

Jag och Anders är båda medvetna och tycker lika om en sak. Man för inte in ett nytt liv till världen utan en stadig ekonomi och eget boende(inte jätteviktigt). Och varken jag eller Anders har en bra ekonomi nu. Man kan ju hoppas på ett jobb till hösten, antingen för mig eller Anders. Men det är knappast troligt.

Samtidigt vill jag faktiskt vara en relativt ung mamma. Jag har absolut ingenting emot äldre föräldrar, men jag vill kunna vara aktiv med mitt/mina barn så länge som det är möjligt. Och sen senare med mina barnbarn också.

Men vi får se vad som händer, jag planerar ju som sagt att börja plugga till hösten/våren och då kommer det inte finnas tid för barn och sådant. Så jag får antagligen hålla mig cirka 3 år till.

Nej, gud vilken ointressanat och konstig text.... Hejdå