Hittade en blogg som man kunde ladda ner snygga designer hos, helt gratis. Och jag föll för den här så.

Tänkte jag skulle berätta om en väldigt läskig upplevelse här om dagen.

Jag har ju som sagt firat nyår nere i Norrtälje med Anders och hans mamma och det har varit mysigt.

I måndags skulle jag och Anders gå upp tidigt för att åka in till Stockholm city och shoppa lite och bara

ha en mysdag. Jag kommer inte riktigt ihåg var klockan var, men jag vaknade alldeles dyblöt över hela

kroppen. Det var som att jag hade haft ett helt gymnastik-pass innan jag vaknade.

Jag kände att allt inte stod rätt till, så jag kliver upp och börjar klä på mig. Jag kan helt ärligt säga att jag

var totalt borta i huvudet! Jag stod i kanske 10-15 minuter (min tidsuppfattning var som bortblåst) för

att få på mig min bh. Och tjejer, vi vet att det tar högst 2 minuter!

Såhär långt förstod jag att jag var låg och visste att jag klädde på mig för att gå ner och äta.

Men jag kopplade ändå inte ihop allt. Problemet med bh:n var att min pump (som jag inte lagt ner i fickan) trasslade in sig i bh-banden och jag kunde verkligen inte få loss bandet från pump slangen.

Så där står jag som ett jävla fån och vet varken ut eller in.

Lägger mig bredvid Anders i sängen, håller om honom 2 sekunder, ställer mig upp och gör något helt oviktigt och sen samma sak igen: lägger mig ner, håller om honom i kanske 5 sekunder den här gången, reser mig upp och strosar runt i rummet. En eller två gången kommer jag ihåg att jag försökte prata med honom och berätta att jag var låg och behövde gå ner och äta. Men jag bara sluddrade och Anders ger mig svaret "Va?..."

Jag viftar med handen, skakar på huvudet, skrattar och ännu en gång: reser mig upp.

Anders lägger sig ner igen och det är då allt börjar klarna i huvudet.

Jag förstod att jag var låg, jag förstod att jag inte kunde kommunicera utan bara sluddrade en massa och jag började känna igen mitt beteende från hur min mormor blir när hon blir låg.

När hon får lågt blodsocker blir hon helt borta och knappt kontaktbar och morfar måste tvinga i henne något att äta.. Jag blev livrädd att jag skulle svimma eftersom jag inte kunde berätta för Anders att jag behövde något sött väldigt snabbt.. Jag lägger mig med ryggen mot honom och börjar gråta av rädsla.

Självklart märker han det och frågar en massa saker, ifall han har gjort något t.ex.

Jag skakar bara på huvudet eftersom jag inte litade på att jag kunde säga något.

Han fortsätter fråga och tillslut får jag fram ett ynket litet "nej"..

För han hade ju inte gjort något, men hur ska han veta när jag inte säger något?

Efter ett tag blev det lite bättre och jag fick fram att jag var jätterädd och att jag behövde äta något!

Tillslut fick jag i mig lite, men resten av dagen låg jag i sängen med huvudvärk.

Så det blev inget Stockholm för mig och Anders, men det gjorde inget.

Vi hade mysigt ändå!