Jag har hamnat i en ond spiral..

Jag somnade sent en dag och sov alldeles för länge dagen efter. Jag tror klockan han bli 14:00 innan jag klev upp. Där började den onda spiralen..

Sen dess kan jag inte somna förrän runt kl03 på natten. Just nu gör det egentligen inget eftersom jag inte har något att kliva upp till imorgon, men om några dagar ska jag jobba och då blir det jobbigare.

Det värsta är att det är sent på kvällen jag blir mest orolig över saker, har t ex haft ont kring vänster bröst sen sista ordentliga panikattacken.. inte ont hela tiden, men det hugger till då och då. Jag vet att det inte är något med hjärtat, men blir orolig ändå och jagar upp mig själv. ”Oj, nu kändes det konstigt i magen. Snart dör jag väl”

Och detta händer när jag verkligen inte kan somna och jag är ensam. Helt ensam. Pelle sover, han måste sova eftersom han har saker att kliva upp till. Mamma säger att jag aldrig ska vara rädd för att ringa. Men hon sover, hon måste sova av samma anledning. Samma sak med pappa, samma sak med alla..

Just det, det är ju de också. Finner inte ro i kroppen att ligga i sängen bredvid min sambo och försöka somna.. istället ligger jag i soffan och kramar om min nalle. Här kommer jag ligga tills tårarna gjort mig tillräckligt utmattad för att somna..

Hur förstående och stöttande alla än är, så är det ju uppenbart att allt gråtande, alla sura miner, alla timmar av sömn, all uppmärksamhet och allt krävande tär på alla runt omkring mig.. just nu är jag ingen bra vän, sambo, syster, dotter eller ens en bra människa.. och självklart ska det ju få vara så, men kan inte låta bli att tänka på hur jag och mitt mående påverkar andra.